Helen här, den tidigare omnämda lillasystern. Nu tänkte jag passa på att låna min systers blogg för att beskriva hur hon egentligen är.

Min syster är en stjärna, men hon vet det nog inte själv. Hon lyser så starkt så vi andra ska vara lyckliga bara vi får spegla oss i hennes glans ;) Hon är smart, kanske mer på ett sätt som hon har kämpat sig till, inte ett medfött geni, men med en sorts grund.

Hon är varm, omhändertagande och omtänksam och har alltid fungerat som en extra mamma samtidigt som min bästa vän. Jag minns särskilt en gång då hon var "barnvakt" åt mig. Jag var 16 år och var som vanligt ute med mina vänner. Jag hade fått strikta order om att vara hemma SENAST tolv. Klockan elva avrundar jag min kväll, smyger in för att inte väcka Katrin som somnat, och kryper nöjt ner i min säng. Tjugo över ett ringer telefonen och i andra änden är min syster fly förbannad och skriker att jag skulle vara hemma tolv :) Hon har alltid funnits där, och de få saker jag inte kunnat prata med mamma om har min syter funnits där för att ventilera.

En sista sak som jag tycker om min syster är att hon har ett fantastiskt djup. Hon filosoferar, inspirerar och sprider glädje varje gång vi träffas.

Så tack till dig min kära syster för att du är den du är, för att du finns och för att du är min bästa vän!
Älskar dig förevigt

/Helen

Jag har bara en syster. En glad lillasyrra. Jag och min syster har alltid haft en bra relation. Som små bråkade vi väldigt sällan, men om vi väl gjorde det så gjorde vi det rejält, hehe. Men oftast var vi lugna "vänner" som lekte väldigt mycket tillsammans.

Helen är väldans smart, smartare än hon själv vill tro. Han klarar nog mer än hon tror också. En social typ som alltid är i farten, bland massvis av människor. Som liten jämfördes Helen ofta med Lilla My i mumintrollen, en liten ettrig hulligan. Något som stämmer än idag, om än hon lärt sig tygla temperamentet litegrann.


Världens bästa syster - Helen Jakobsson!

Flanellskjorta i midjehöga jeans + kängor vid utomhusvistelse.

Lars Winnerbäck - Söndag 13.3.99. Jag spelade den på min brända skiva, ja detta var ju lagligt då förtiden. Jag var lat i skolan, ambitiös nog för godkänd men inte mer. Jag gjorde inte mitt namn ära, man behövde inte plugga, eller skaffa jobb, eller kontakter eller någonting. Jag hade inga drömmar, drev bara omkring. Ytterliggare en grå dag då jag drev omkring lyssnade jag på den låten, filosoferade, och kom fram till att jag kan så mycket mer. Och JAG SKA FAN PLUGGA. JAG VILL HA ETT BRA JOBB, FAN. Ja, ungefär så tänkte jag, med stora bokstäver också. Sagt och gjort, betygen pluggades upp, mamma blev riktigt chokad och grät på examensdagen. När jag hör låten idag får jag lite av den där energin tillbaka. Känner rädslan för att måste säga;

- Jag ville egentligen alltid göra något annat än att sitta i Ica-kassan, men det blev inte riktigt så. Jag valde att fokusera på annat i livet. Blabla.

Titeln "min bästa vän" står egentligen mellan Johan, min syster eller min Mamma. Men jag antar att de inte är de som ska få uppmärksamheten på denna punkten. Även om de är de enda som jag har full tillit till, som vet vad jag gått igenom, som vet mina mål. De enda som har den fullständiga vetskapen om vem jag egentligen är.

Som tidigare skrivit är jag riktigt svår, och har svårt att låta folk komma riktigt nära inpå. Mitt kontaktnät är inte det största, men de jag omringar mig med är bra människor. Som ger energi snarare än tar. Därför får alla de dela på titeln, alla tillför något på sitt sätt.



Min syster Helen, Anna, Nathalie, Elina och Frida. Självklart utan inbördes ordning. :)

Sitter på jobbet. Går någorlunda bra ändå, fast det är så länge sen jag var här. Allt är omgjort också. Köket är totalt om-renoverat, men fint är det. Fick en julklapp också, det tyckte jag var snällt. Även fast jag bara jobbar några dagar över jul.
Nu slutar jag snart, och då ska jag på jul-mys hos farmor och farfar. Sedan blir det tacos och uppesittarkväll hos mamma. Tänk att det är julafton redan imorgon!

• Vaknade
• Haparanda och Ikea för Johans sista julklappshandel
• Snabbt besök hos mor
• Middag hos Johans pappa
• Besök hos Sunden
• Glöggmys hos mor.
• Nu; tandborstning och sängen..

Mycket intressant va? Hehe, not!

Lämnade Johan med katter på tåget igår, med förhoppning att det skulle gå så bra som möjligt. Förseningarna började snabbt. Det var akuta personalbyten, två gånger. Som aldrig var särskilt snabba för den delen heller. När jag ringde honom klockan 9 imorse skulle han egentligen vara i Älvsbyn, men han satt fast i Umeå. Planerad avfärd från Umeå var då 10.15, okej bara 3,5 timme försent. När han började närma sig älvsbyn blev de fast mitt i skogen. Tåget som skulle anlända i Luleå 11.15, har inte kommit fram ännu, 17.25. Nice..

Katterna har inte mått så bra. Och tåg hem är inte längre ett alternativ. Har spenderat en timme i telefon nu med olika flygbolag. Och äntligen löst situtationen. Hela kalaset gick på 3950. Nice. Är fattig som fan nu. Tur att jag jobbar när jag är hemma över Jul. Suck.


Mina tre grabbar!

Kärlek är ett svårdefinerat ord med lika många tolkningar som individer. Kärlek för mig är att vilja ha en person i sitt liv. Att längta. Att även gilla bristerna. Att våga vara sig själv. Att acceptera varandra, stötta alla beslut. En osjälvisk handling. Att låta känslorna styra, att våga släppa fram dem. Kärlek är grunden till alla andra känslor av relevans. Kärlek gör livet värt att utforska. Om besvarad är den något oerhört fint. Och är den obesvarad, blir den brustna erfarenheten irrelevant när du finner äkta kärlek gentemot någon annan. Kärlek är inget monotont, reserverat fenomen, om än alldeles för många tenderar att behandla kärleken som begränsad till ett bestämt fåtal.

Detta skulle ju egentligen publiceras igår, men jag ides inte. :) Så ni får det nu på morgonen istället. :) Varnar för att ni kommer få dåligt samvete, då jag äter så nyttigt! ;)

Frukost:


Lunch:


Mellanmål:


Middag:
Förrätt:

Ungsgratinerad bruschetta med mozzarella.

Varmrätt:

Kyckling + Bulgur + diverse såser.

Efterrätt:

Vaniljpannacotta.

Jag är ett skilsmässobarn, alltså som majoriteten av alla barn idag. Vilket innebär att jag egentligen haft 4 "föräldrar". Min pappa flyttade när jag fortfarande var ett litet barn, något som lett till att vi inte har så jättebra kontakt idag. Men vilket också bidragit till att jag har så oerhört bra kontakt med min kära mor.

Min mamma är en sympatisk, omhändertagande, snäll och varm person. Precis som mig är hon känslomässigt ärlig, och bägge har vi lätt till tårar. Ni skulle se oss två när vi ser film. När Lejonkungen kom såg vi den på Bio, för mig och mamma var det ett långt hulkande filmen igenom. :)
Redan som tonåring började jag referera till våran relation som en kompisrelation. Jag skröt till mina vänner om att jag kunde prata om allt med min mor. Och än idag är det så, och behöver jag en axel att gråta mot är det min mamma jag letar mig till.



Min kära mamma!

Jag har ett väldigt suddigt minne, och har alltid haft det. Det i kombination med vilken tolkning man ska ge ordet kärlek gör det svårt för mig att peka ut "min första kärlek". Fram till 20-års-åldern har jag varit extremt svår. Och när min första pojkvän sa "jag älskar dig" sa jag Va?, trots att jag hört alla ord. Jag har haft för många relationer utan fullständigt engagemang. Innan Johan hörde jag aldrig av mig till mina pojkvänner, med motiveringen om de vill något så får de ringa. Jag ville tydligen aldrig något.

Jag har något suddigt minne av att jag i 8-års-åldern grät till Pappa när en kille i klassen skulle flytta. För det pirrade i magen när jag såg på honom, och han var den enda killen i hela klassen som var snäll. Gills det? För de andra relationerna har jag varit för svår i, har mer haft dem för att våga utvecklas, våga släppa någon inpå. Nu kanske ni tänker; vad hemsk Kattis är. Men jag har varit med om många saker som ett barn inte borde vara med om, och alla pojkvänner har varit betydelsefulla på sina sätt.

Detta var en riktigt ärlig sanning, och jag hoppas ni tar emot den på rätt sätt. Skriven text ser ju alltid så hemsk ut. Men utmaningen gick ut på att berätta sanningen, och oärlig är inte ett av mina karaktärsdrag.

Ja, vem är jag egentligen? Förut sa jag alltid att jag var den blyga, blonda tjejen som var trevlig och surrglad när man väl lärde känna mig. Men numer är det inte riktigt så, jag är inte riktigt blyg, bara reserverad. Jag har svårt att lita på människor, och det tar lång tid innan jag släpper någon nära inpå. Och när jag väl gjort det är jag dålig på att visa uppskattning.

Sen är jag ifrågasättande, inte på ett dåligt sätt, enligt mig iaf. Ibland gör jag saker på "fel" sätt, bara för att trotsa. För vem säger att det är fel sätt? Ibland sjunger jag i kön, eller dansar runt på stan. Egentligen är jag lite slarvig, något som gör Johan galen, men vem säger egentligen att ordning är "rätt"? Jag har heller ingen ambition att ändra på det. Jag ifrågasätter ojämlikhet, politik och egentligen allt som går att ifrågasätta.

Jag har höga krav på mig själv och siktar högt. Jag har kvinnlig manér, men runt såna jag känner har jag grabbig humor. Jag umgås inte med folk jag inte gillar, de tar bara energi.

Jag är känslomässigt ärlig. Filosofisk. Ja i hemlighet är jag djup, men det säger jag inte högt. Och vill man att jag ska bli glad över en komplimang, ja då ska man nog säga just det. Att jag är djup, filosofisk.

Senaste veckan har jag plågats av sömnsvårigheter. Vilket resulterade i att idolmyset med godis förvandlades till en sovande Kattis, HELA IDOL. Nåja.. Lördag, betydligt mer utvilad, var roligare. Jag och Johan var med Johans syster Anna och hennes kompisar på några barer. Idag har vi käkat kebab och strosat runt på stan. Mysigt. Nu borde jag egentligen plugga. Men här sitter jag. Nu facebook. Hehe.