De senaste veckorna har jag stressat igenom livet utan att ta ett uppehåll för reflektion. Stressat i sådan takt att självupprätthållelse varit det enda jag lyckats med. Jag har ignorerat känslor för att mekaniskt ta mig framåt utan slutdestination.

Denna morgon har jag druckit morgonkaffe på morgonkaffe. Jag tog en stund till att reflektera, och inser hur mycket jag ignorerat. Man måste stanna upp ibland, fundera, bolla tankar. Det är det som ger livet mening. I reflektion defineras existens. Så nu lämnar jag min robotliknande mekaniska tillvaro, jag måste börja existera också.