Jag har ett väldigt suddigt minne, och har alltid haft det. Det i kombination med vilken tolkning man ska ge ordet kärlek gör det svårt för mig att peka ut "min första kärlek". Fram till 20-års-åldern har jag varit extremt svår. Och när min första pojkvän sa "jag älskar dig" sa jag Va?, trots att jag hört alla ord. Jag har haft för många relationer utan fullständigt engagemang. Innan Johan hörde jag aldrig av mig till mina pojkvänner, med motiveringen om de vill något så får de ringa. Jag ville tydligen aldrig något.

Jag har något suddigt minne av att jag i 8-års-åldern grät till Pappa när en kille i klassen skulle flytta. För det pirrade i magen när jag såg på honom, och han var den enda killen i hela klassen som var snäll. Gills det? För de andra relationerna har jag varit för svår i, har mer haft dem för att våga utvecklas, våga släppa någon inpå. Nu kanske ni tänker; vad hemsk Kattis är. Men jag har varit med om många saker som ett barn inte borde vara med om, och alla pojkvänner har varit betydelsefulla på sina sätt.

Detta var en riktigt ärlig sanning, och jag hoppas ni tar emot den på rätt sätt. Skriven text ser ju alltid så hemsk ut. Men utmaningen gick ut på att berätta sanningen, och oärlig är inte ett av mina karaktärsdrag.