Den här punkten har jag funderat länge på. Och kommit fram till att jag inte har något favoritminne. Jag är inte så sentimental av mig. Jag lever inte för att skapa minnen utan snarare med principen "vad gör det om hundra år?". Men jag har många bra minnen, och gemenskapen i dessa är att de spenderats med nära och kära. Med skratt. Utomlands, hemma, framför ett spelbräde, i soffgruppen på Grytnäs. De minnerna får representera mina favvisar och egentligen kräver de ingen återberättelse, de består enbart av skön tid med de jag gillar bäst.