Min optimistiska levnadssyn som präglat livet de senaste veckorna är som bortblåst idag. Jag har en såndär dag då man lyssnar på Lars Winnerbäck, tittar på den gråa höstdagen genom fönstret, sjunker in i sig själv och funderar. Funderar över alla stora frågor utan självklara svar. Sen funderar jag också om livet alltid kommer vara så, funderar man alltid, eller ignorerar man de stora obesvarade frågorna när man blir äldre? Eller känns de inte lika viktiga då?

Sen saknar jag min familj extra mycket idag.